Vila i frid


Ännu en alldeles för ung människa som gått bort i cancer. Sorgen och saknaden är stor bland många och tankarna går till dem nära, - flickvännen, familjen och vännerna. Jävla skit cancer som tar så många fina människor ifrån oss. Men vi hedrar minnet av alla de tappra människor som in i det sista har kämpat, och jag själv påminner mig om att det finns många som gått före och tar väl hand om dem som färdas upp i det ljusa.

Det är fruktansvärt sorgligt att detta inlägg blev till av samma anledning som det förra. Men denna låt får i alla fall mig att minnas hur viktigt det är att vi tar hand om varandra under den tid vi finns här, att ge stöd åt alla människor som kämpar med allt vad livet tidvis innebär och att föra tankarna till alla dem människor som just nu tappert går genom sin sjukdom och be för att dem alla får låtas vara.

Laleh – Vårens första dag

Vårens första dag
och jag vill va' med,
och jag vill va' så med,
så att jag kan se
att jag är en del av allt.

Vårens stora dag
och jag vill va' med.
Låt mig leva längre
nu när jag kan se.

Kom våren, kom skratten,
kom tårarna om natten.
Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Låt mig finnas, låt mig att finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.

Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå än,
inte än.
Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå.

På din stora dag
ville jag va' med.
Jag bad: Låt mig leva längre.
Men genom dina ögon
såg jag barnen, jag såg skratten,
jag var tårarna om natten.
Jag såg barnen, jag såg skratten,
jag var tårarna om natten.

Låt mig vara, låt mig vara...

Låt mig finnas, låt mig finnas...

Nej, jag är...

På din stora dag
då ville jag va' med,
då ville jag va' med.
Där.

Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Låt mig finnas, låt mig finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.

Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå.

På din stora dag
ville jag va' med,
ville jag va' med.

Laleh – Vårens första dag


Saga Markkula Björkman

Vårens första dag


Laleh – Vårens första dag

Vårens först dag
och jag vill va' med,
och jag vill va' så med,
så att jag kan se
att jag är en del av allt.

Vårens stora dag
och jag vill va' med.
Låt mig leva längre
nu när jag kan se.

Kom våren, kom skratten,
kom tårarna om natten.
Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Låt mig finnas, låt mig att finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.

Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå än,
inte än.
Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå.

På din stora dag
ville jag va' med.
Jag bad: Låt mig leva längre.
Men genom dina ögon
såg jag barnen, jag såg skratten,
jag var tårarna om natten.
Jag såg barnen, jag såg skratten,
jag var tårarna om natten.

Låt mig vara, låt mig vara...

Låt mig finnas, låt mig finnas...

Nej, jag är...

På din stora dag
då ville jag va' med,
då ville jag va' med.
Där.

Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Låt mig finnas, låt mig finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.

Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå.

På din stora dag
ville jag va' med,
ville jag va' med.

Laleh – Vårens första dag

Begravningen som jag var på för ett tag sedan var den vackraste jag varit med om.
Anledningen till begravningen var dock något riktigt fult, det var cancer. Hon som drabbats var envis, mycket envis, sprudlande och full av liv. Hon var fast besluten om att vinna, och jag vill säga att hon gjorde det. För även om cancern tillslut tog hennes liv, så levde hon de dagarna med cancern med fortsatt hopp, en livsglädje att beundra och med en sådan envishet att leva ännu en dag, varje dag.
På begravningen spelades denna låt. Lyssna på den med med hennes livsöde i baktanken.

Saga Markkula Björkman

Harlem shake

http://www.svt.se/barnkanalen/lilla-aktuellt/

För ett tag sedan hjälpte jag min syster och hennes vänner att spela in och klippa ihop en egen harlem shake som de sedan laddade upp. Den visades tydligen precis på lilla aktuellt, haha! Super lyckliga småtjejer. Min syster är galningen först bland alla klipp som dansar runt med den lilla extramagen, många avancerade svängningar med baken och den lite för stora hjälmen dinglandes på huvudet.


JAG LEVER!!!!!!!

Jag är helt euforisk! Har just läst ut "Lyckliga i alla sina dagar - Om pengars och människors värde" av Nina Björk och jag har utstått sådana fantastiska, multipla läsorgasmer att min kropp är helt slut. Det har varit så otroligt att läsa den här boken, eftersom att jag själv länge gått runt med just tankar och analyser likt dem som presenteras i den här boken - bara det att hon formulerar dem SÅ JÄVLA BRA, och ger så VACKRA EXEMPEL och FAKTA! Gång på gång under tiden jag läst har jag blivit chockad över hur hon berör exakt de tankar som pågått i mitt lilla huvud, men på ett sådant skickligt, välformulerat, kompetent, hänförande - FUCKING ÖVERNATURLIGT STORARTAT vis så jag vet inte ahagahhaghha!!!!

BRB SKA RULLA MIG PÅ GOLVET ELLER NÅGOT

Såhär mår jag bra

Sitter på bibblan och mår så jävla gutt. Läser smartheter och är tacksam att jag har vänner som är så gulliga och delar intressen med mig.

Ha en fantastisk dag

Om en timme ska jag träffa tjejerna vid Coop för att handla världens lyxigaste frukost. Vi ska överraska Caroline som fyller arton idag. Wiiiie vad roligt! Senare ska vi till Wisby hotell och bada och i kväll blir det myyyys. Hoppas hon inte läser det här nu, för då kommer hon få reda på allt. Fast det är alltid jag eller Caroline som är sämst på att hålla oss från att berätta. Det kliar liksom i oss, så vi brukar berätta för varandra ibland vad alla planerat för oss. Vi båda resonerar som så att det är roligare att bli glad 2 gånger istället för en. Och det är inte bara en ursäkt för vår nyfikenhet, tror jag.

Igår när jag och Benjamin skulle sova så låg jag och sjöng godnattvisor. Sådana som mamma eller pappa sjöng när man var liten. Vi båda kom in i någon sorts obeskrivlig känsla, någon trygghetskänsla, precis som den när man var liten och man blev vaggad till sömns till mjuka toner. Har sovit jätte gott i natt och vaknade helt utvilad.

SÅ HAR JAG PRECIS FÅTT LOV WIIIIE!

Laura har åkt till Finland, hon ska vara där i 2 veckor och gå i finsk skola och lära sig mer finska. Så himla roligt. Hon är så modig, bara 9 år.

Sen har jag fått en liten uppenbarelse också! Ni vet en sådan där när saker bara faller på plats och man förstår hur saker hänger ihop och man ser mönstret i allt det man tidigare inte kunde förklara. SÅ JÄVLA KUL!! Jag ska ge den till Caroline i en extra födelsedagspresent tror jag. För vi sitter ofta och diskuterar just det här, och har aldrig riktigt vetat i vilken ände allt börjar och hur varför det slutar som det slutar.

Ska göra om min blogg lite och köra på lite nya upplägg. Har lite ideer som jag vill förverkliga.

VI SES ADJÖ HA EN HELT FANTASTISK DAG

I huvudet på Saga


Här är en skolgrej jag skrev förra året. Jag är inte super nöjd med den, men lägger ut den här ändå. Det är bland andra sådana här tankar som går runt i huvudet på mig hela dagarna. Jag tänker på sådant här när jag går till skolan, sitter på toa, ligger i badet, när jag sover och när jag borde plugga matematik. Det var ett tag sedan jag skrev den här texten, så i dessa tankar har jag fördjupat mig ännu mer. Men tills de tankarna publiceras här får ni vara goda med denna text :)
______________________________________________
”Trots våra kunskapsluckor kräver de miljötrender som vi ser idag att politiker, företag och medborgare omedelbart vidtar beslutsamma åtgärder.” Så skriver europeiska miljöbyrån i deras presentation av miljösignalerna 2012, ”Att skapa den framtid vi önskar oss.”
Det är ett vänligt och väluppfostrat bönfallande om en reaktion. Ett ödmjukt försök till en tillrättavisning. Dessa ”kunskapsluckor”, som i mitt huvud låter rörande oskuldsfulla och nästan lite gulliga, är viktigt att vi vidtar åtgärder mot.
  Inget mot ödmjukheten, men det är detta gulligullande som är problemet.
 
Lite längre ner i texten beskriver Europeiska miljöbyrån att om allt får förbli som vanligt så kommer antagligen den globala temperaturen öka med 6,4°C i genomsnitt till sekelskiftet och att detta skulle medföra en stigande havsnivå och en förlust av stora landytor, vilket i sitt lopp även inkluderar människoliv då det är på land som vi lever och får största delen av vår föda från.

Detta är, så tydligt som det är sant, svårt för de flesta av oss människor att fatta grepp om. Bara under julveckorna konsumerar köpglada svenskar mer än de flesta U-länders årliga BNP, och i år är vi igång igen, trots de nyligen publicerade klimatrapporterna med rekordhöga skrämmande värden och en nervös futurologi. Ja, minnet är kort när minnet är besvärligt. Hysteriska konsumenter förvillas i ett skevt samhällssystem för att mätta sina inomboende monsters, av systemet konstruerade, begär. Det är varken politiskt korrekt eller särskilt ödmjukt att påstå, men det struntar jag i, för det är gulligullandet som är problemet.

Vårt nuvarande ekonomiska system tillsammans med den utbredda uppvisningskulturen och konsumtionstänket är det mest perfekta receptet till klimatkrissoppan. Den sociala statusen, som få kan uppge att dem inte bryr sig något om, mäts i den materiella statusen. Ju mer olika typer av prylar, dyra och nya, desto högre social status. Det blir inte lättare med de sociala medierna som avslöjar hur det går för din samling i stil och status poäng. ”Renoverat köket. Stilrent och fräscht, precis som vi vill ha det.” ”Nyinköpta kuddar och andra inredningsdetaljer. I kväll blir det helt klart en mysig kväll.” Dagens outfit, de där tillbehören du bara måste ha för en fulländad jul, bättre bil, ny tapet, dator med ännu bättre prestanda, nya kläder till en annan dagens outfit, ny adventsljusstake för att du tröttnat på den gamla, mjukare toapapper att torka sig med...

Det är rätt naturligt att börja anse att människan är en rätt vilsen stackars varelse som blint och fanatiskt genom sin omdömeslösa livsuppfattning gräver sin egen grav. Men noga begrundat, så ligger anklagelserna rätt fel.

Överkonsumtion är inte någon rättighet, det är bara en lyx några råkar äga. Men det är inte konstigt att människorna som lever i länder där hela samhällssystemets underbyggnad och utgångspunkt är att överkonsumtion ska vara och är en rättighet, börjar tro att så också är fallet. Den allmänna mentaliteten tar naturligtvis sin form utifrån förutsättningarna samhällssystemet skapar, och där sluter sig cirkeln.

 En fungerande marknadsekonomi förutsätter att konsumenterna inte tröttnar på att konsumera. Hela systemet är uppbyggt på det sättet. Konkurrensen ska bidra till ständigt nya, förbättrade varor som ska slå ut de sämre varorna och ska få människor att vilja välja bort det gamla och byta mot det nya, och på det sättet ska det ekonomiska välståndens hjul hålla sig i fortsatt rörelse. Det är konsumenternas behov som styr allt, och utan konsumenternas efterfrågan, - inga hjul i rörelse.

Men systemet är väl konstruerat och drar till sin fördel nytta av människors behov av att känna sig lyckade. Konkurrensen på marknaden övergår nämligen till en form av en social konkurrens, där dem människor som hänger med på marknaden är dem människor som ofta definieras som "lyckade". Många av oss människor är beroende av hur andra ser på oss, och har man inte hittat sin egen väg till lycka är det dessutom ännu lättare att börja följa det mönstret. Man själv ger sig in i konkurrensen, den om att ha snyggast villa med bästa läget, de senaste kläderna, den senaste produkten av apple... Och eftersom att marknaden ständigt producerar nya varor, blir jakten på det "senaste" aldrig riktigt fullbordad, utan fortsätter bara och ingen blir någonsin helt tillfredsställd.

 Det är ett effektivt system, som helt enkelt konstruerar ett, från början inte ens existerande behov, hos alla människor som deltar.

Och det är just där problemet ligger. Överkonsumtionen leder till överproduktion som i sin tur bidrar till ökade mängder utsläpp av växthusgaser. Dessutom är jordens resurser begränsade. Vi har inte råd med det.

Konsumenternas behov styr allt i det rådande samhällssystemet. Utan reformer krävs det ett ansvarstagande från konsumenternas sida. Men jag är rädd att det inte kommer att hända, för de flesta av oss har lite svårt att hantera vårt medverkande i systemet.  Därtill är vi också vana att lära av historien, men denna gång så kan vi inte vänta till i efterhand för att då försöka lösa problemet. Då kommer det vara försent. Förändringar i vår livsstil måste ske
nu.

Jag kräver därför ett agerande från dem som faktiskt har makten att reglera det system vi alla befinner oss i. Jag vill inte ha en ohämmad, fri marknadsekonomi utan restriktioner på bekostnad av framtida generationer. Reformera och lagstifta, för det är gulligullandet som är problemet.

Saga Markkula Björkman


LÄS DENNA AV LYRA EKSTRÖM LINDBÄCK


I väntan på Boyes vår

Karin Boye skrev den under 30-talets depression. 77 år senare läser författaren och 90-talisten Lyra Ekström Lindbäck romanen ”För lite”. Hon finner en bild av sin egen generations hopplöshet och brist på drömmar.
Det brukar sägas att studietiden och tjugoårsåldern är en tid för högtflygande fantasier. Jag är 22 år och läser på universitetet, men när jag träffar mina vänner pratar vi aldrig om vad vi drömmer om. Vi har för länge sedan konstaterat att den grundläggande tryggheten i samhället håller på att avvecklas, och utöver att idissla symptom på detta, diskuterar vi hur vi ska överleva de närmaste två-tre åren. ”Framtiden” har blivit synonymt med försörjningsproblemet.
Hopkrupna över kaffekopparna på överfulla kaféer eller i våra små andrahandsrum ältar vi ockerhyror och utbildningsångest, alltid med ett tyst samförstånd om att inte dra upp de skamfilade innersta förhoppningar som vi trots allt fortfarande hyser. För drömmar är väldigt svåra att utrota. När de inte hittar något annat livsrum manifesterar de sig som cyniska kommentarer och bittra tweets.
Bitterheten är ett friskhetstecken. Den sista signalen om att man inte har gett upp, inte går med på att släta över sprickan mellan hur man borde känna och hur det faktiskt känns.

I Karin Boyes roman ”För lite” skildras detta yttersta försök att inte glömma sina drömmar med en sådan inträngande skärpa att jag helst vill skjuta romanen ifrån mig. Huvudpersonen Harald Måhrman är en fattig dussinförfattare, som i fjorton år satt sina riktiga idéer åt sidan för att skriva sådant som kan försörja familjen. När hans ungdomskamrat Thea Werring kommer tillbaka till Sverige för att ställa ut konfronteras Harald med sitt gamla umgänge, och med dem kommer bilden av vem han kunde ha blivit. Om han inte hade fastnat i en tillvaro som tvingar honom att kompromissa bort sig själv.
”Det var som om han ständigt och jämt gick omkring med en obetvinglig lust att släppa sina tankar på grönbete, lika svår att behärska som sömnighet; då han både i arbetet och den så kallade fritiden var tvungen att hålla den i styr molade den hela tiden i hans innersta som en underton av förtvivlan, medan han tvang sig skriva sina banala noveller”.
Med ett stråk av oro känner jag igen mig. Harald Måhrman är en schablonbild av den person som jag är allra mest rädd för att bli. Den som sitter fast under plikten att producera platta, onödiga arbeten, och varken har tid att ta tillvara på sin fortfarande frambrytande längtan att åstadkomma något eller möjlighet att skaffa sig en bättre inkomst som kan köpa honom tid.
”För lite” är skriven 1936, men det är svårt att fokusera på det historiska i Karin Boyes skildring när vår egen samtid hela tiden gnyr mellan raderna. ”Glöm inte”, säger Haralds vän Hannes Ährle, ”att vi lever i arbetslös- hetens tidevarv”. Behöver jag ens dra fram statistik för att bekräfta hur väl det stämmer idag?
Har vi inte alla träffat tillräckligt många deprimerade människor som tvingas gå till förnedrande, obetalda fas 3-jobb, eller som förgäves kämpar mot försäkringskassan eller migrationsverket? Du som inte känner igen den här beskrivningen bor antagligen i en segregerad förort som Lidingö eller Djursholm. För såhär är Sverige idag.
Och när romanens tid inte bara liknar vår, utan dessutom uppvisar en påfallande hoppfullhet vid jämförelsen, då blir jag oroad på riktigt.
Under en av sina promenader genom Stockholm stöter Harald på den unga och lovande poeten Lars Dettler: ”Så såg man alltså ut, när man ännu hade rättighet att vänta sig allt av livet och sig själv”, heter det i Haralds inre monolog. Illa berörd över kontrasten mot sin egen självbild reflekterar han över den ”eviga ungdom, som ännu inte behöver tänka på att lösa in sina andliga växlar”.
Låt oss konstatera det tillsammans: den sortens ungdom som Boye beskriver var inte evig. Den är avliden och begraven, den gav upp sin sista suck någonstans när min generation började försöka bli en del av samhället. Och i dess ställe har vi en massiv skock tjugonåntingåringar som antingen är förlamade av maktlöshet eller frenetiskt pliktuppfyllande, förvissade om att vi måste förtjäna våra platser i samhället för att få behålla dem.
Vad betyder det egentligen? Det dova imperativ som jag återfinner som en underliggande press oavsett vad jag tar mig för, oavsett om jag pluggar, arbetar eller skriver. Det som alla mina vänner verkar känna som ett konstant dåligt samvete: att göra rätt för sig, att anstränga sig, att inte misslyckas i livet. I de förbittrade tankar som Harald drar fram, för att slippa överväga att förändra sin situation, finns återklang av detta. Kanske är det samma sak som ekar i den borgerliga retoriken om arbetslinjen och ”verklighetens folk”, att den som har gett upp sina drömmar får ”här i detta sällskap av konstnärlig näston och extravagans representera det typiskt mänskliga”.
Haralds inre försvarstal är obehagligt närliggande de beskyllningar om elitism som kulturvärlden under de senaste åren har känt sig nödgad att tala emot. Om och om igen har vi fått säga att det inte är vi som har blivit mer svårbegripliga, utan att det är samhällets grundläggande folkbildning som börjat brista. Om och om igen påpekar vi att det är viktigt att det finns människor som kan vara yrkesverksamma med att reflektera över livet. Vilken onödig diskussion, och vilken energiförlust!
Jag misstänker att det växande föraktet mot konst och kultur har sina rötter i samma frustration som får den misslyckade dussinförfattaren i Boyes roman att spy galla över sina forna vänner. ”De ingav honom en osäker känsla av underlägsenhet, vilket retade honom desto mer, som han egentligen visste med sig, att han i en djupare mening var de flesta jämbördig och väl det.”
Eftersom Harald inte känner att han kommer till sin rätt genom sin nuvarande tillvaro måste han välja mellan att konstruera sätt att förneka det, eller uppleva sin egen maktlöshet. Vad finns det att ta till för att döva smärtan, annat än ett självberättigande förakt? Ingen står ut med att upptäcka att man lever för lite.
Kulturentreprenörer. Bara ordet. Smaka på det. Entreprenad betyder enligt Norstedts svenska ordbok ”åtagande att mot viss ersättning utföra större arbetsuppgift”. Sedan när är detta på något sätt jämförbart med konstnärligt skapande? Var skedde den språkliga övergång som symboliserar ett vidrigt skifte i vårt sätt att tänka på livet?
Genom att försöka förföra oss att tro att vi kan kanalisera alla våra drömmar i entreprenörskap parasiterar liberalkapitalismen på vår leklust, suger ut den. För det finns en inneboende motsättning i det kapitalistiska systemets vinstmaximering och en verksamhet som skapar för att ge. Konstnärligt arbete innebär en generositet som aldrig kommer att komma från något vinstdrivande företag. Ett värde som inte är mätbart, som aldrig kommer att kunna rationaliseras i en diskussion om tillväxt eller konkurrenskraft. Hängivelse säljer inga produkter och betalar inga löner, men kommer andra tillgodo på viktigare och innerligare sätt.
Genom att dra paralleller till Haralds fru Gertrud och Hannes, som båda bygger sina liv kring kärleken till sina barn, visar Boye att en hängiven livsföring alltid har något lite irrationellt och patetiskt över sig. ”För hundrade gången kunde Måhrman konstatera, att detta förlänade något sublimt och på samma gång löjligt åt vännens väsen. Sublimt, därför att det som är helt alltid måste verka stort i motsats till det som är splittrat; löjligt, därför att åtminstone han, Måhrman, fann det skrattretande, när någon gick helt upp i snöskottning.”
Romanen påminner oss om att sådana ögonblick, när man blir fullständigt uppslukad av det man håller på med, är det dyr- baraste innehållet i våra liv.
När jag scrollar igenom kommentarsfälten på tidningarnas nätsidor börjar jag befara att detta innehåll inte står så högt i kurs numera. Hånfulla påståenden som ”man har ingen rättighet att försörja sig på sin hobby” och ”alla kan inte vara konstnärer” speglar samma synsätt bland medborgare som beslutsfattare: det är något misstänkt med ett liv där man inte behöver kompromissa med hängivelsen. Meningsfullhet har blivit en lyx som bara elitister har råd att bry sig om.
Vi måste komma bort från den här vansinniga individualismen, innan den har fått oss att helt sluta se hur vi alla interagerar med varandra. Ingen vinner på att människor känner skuldkänslor över att de vågar drömma, tvärtom.
”Jag har ju ingenting med din livsföring att göra, bröt Thea tystnaden. Mer än på en punkt: vad du har att ge – för det är inte bara ditt. Det är mitt också, och alla deras som kan ta emot det.” En sådan hållning, som Boye låter Thea representera i ”För lite”, innebär att tro på livet som en gemensam angelägenhet. Innerliga arbeten angår fler än bara de som utför dem, ganska oavsett om det gäller romaner eller snöskottning.
Men det gör ont att släppa fram sin innersta längtan. Särskilt i ett klimat som inte vill veta av den. Om det är något Karin Boye har lärt oss med sitt författarskap, så är det just detta. Med våren som symbolvärld gestaltar hon i flera av sina texter den smärtblandade njutningen i att tvingas se sina drömmar bli tydliga. Det som stänger är alltid en mekaniserad och själlös omvärld, ett fint nät av rutiner som kan förpassa det mest passionerade sinne till passiv lydnad. I ”För lite” drar våren förbi som ett rus, och lämnar Harald Måhrman med en klarsynt anblick av de triviala plikter som han inte klarar av att slå i bitar.
”Jag var så nära att bryta sönder allting”, säger han till Thea när han avvisar hennes försök att befria honom från hans tillvaro. ”Drömmen är farlig för verkligheten. Man förväxlar dem så lätt.” Men jag kan inte hålla med honom om att det skulle ge oss några skäl för att förvisa drömmarna.
Vi behöver människor som bråkar med fantasins gräns mot verkligheten. Det finns vansinnen, och för den delen löjligheter, som är viktiga för att vi ska överleva. Som Karin Boye skriver i ett brev: ”Ur förstånd och beräkning och ansvar och plikt växer inte så mycket som ett enda litet grässtrå. Ur oförnuftet växer oberäkneliga världar.” Att viga sitt liv åt fiktion och reflektion är inte mer världsfrämmande än att binda sig vid förlamande plikter, snarare tvärtom.
Och jag önskar att mars ska komma till Stockholm med Karin Boyes vår och väcka oss till en uppsprickande, okontrollerad tro på oss själva – på sådana drömmar som vi aldrig skulle kunna förklara för vare sig studievägledare eller jobbcoacher. Att den smältande snön ska påminna oss om att det inte är pengar eller dövat samvete eller ens den borgerliga tillfredsställelsen i att ha ”gjort rätt för sig” vi längtar efter.
Fortsättningen på citatet får ge en försmak av vad det är: ”Faktiskt är det ju inte alls varken en ordnad tillvaro eller ens lycka man vill ha, utan vad man vill ha är liv. Och vad är liv annat än förmåga att ge sig hän?”

LYRA EKSTRÖM LINDBÄCK

Vienna

Billy Joel – Vienna

Slow down, you crazy child 
you're so ambitious for a juvenile 
But then if you're so smart, tell me 
Why are you still so afraid? 

Where's the fire, what's the hurry about? 
You'd better cool it off before you burn it out 
You've got so much to do and 
Only so many hours in a day 

But you know that when the truth is told.. 
That you can get what you want or you get old 
You're gonna kick off before you even 
Get halfway through 
When will you realize, Vienna waits for you? 

Slow down, you're doing fine 
You can't be everything you want to be 
Before your time 
Although it's so romantic on the borderline tonight 
Tonight,... 
Too bad but it's the life you lead 
you're so ahead of yourself that you forgot what you need 
Though you can see when you're wrong, you know 
You can't always see when you're right. you're right 

You've got your passion, you've got your pride 
but don't you know that only fools are satisfied? 
Dream on, but don't imagine they'll all come true 
When will you realize, Vienna waits for you? 

Slow down, you crazy child 
and take the phone off the hook and disappear for awhile 
it's all right, you can afford to lose a day or two 
When will you realize,..Vienna waits for you? 
And you know that when the truth is told 
that you can get what you want or you can just get old 
You're gonna kick off before you even get half through 
Why don't you realize,. Vienna waits for you 
When will you realize, Vienna waits for you? 

Billy Joel – Vienna


DEN HÄR LÅTEN ÄR SÅ JAG!!!! JAG HÅLLER PÅ ATT SPRICKA FÖR JAG VILL GÖRA SÅ JÄVLA MYCKET MEN TIDEN ÄR LIKSOM INTE INNE OCH JAG ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT FRUSTRERAD ÖVER DET FÖR JAG VILL BÖRJA MED ALLT NUNUNU!! MEN ISTÄLLET HAR JAG EN MASSAMASSAMASSA PROV HIT OCH DIT SOM INTE GER MIG NÅGONTING ÖVERHUVUDTAGET! MEN SAMTIDIGT VET JAG ATT JAG MÅSTE TA EN SAK I TAGET FAST NÄÄÄ DET KÄNNS SÅ WASTE OF TIME MEN VAD VET JAG. JAG HAR SPRUNIGT RUNT I LÄGENHETEN OCH SKRIKIT NU I LÄGENHETEN FÖR JAG ÄR SÅ FRUSTRERAD OCH SAMTIDIGT SÅ OTROLIGT SUGEN PÅ FRAMTIDEN OCH SAMTIDIGT SÅ BUNDEN VID DET JAG ÄR VID JUST NU OCH I MORGON HAR JAG ETT PROV SOM ÄR VIKTIGT MEN MIN PAPPA TVINGAR MED MIG TILL BADMINTONHALLEN FÖR ATT HAN TROR ATT JAG BÖRJAR BLI SJUK I HUVUDET OCH SOM ATT DET KOMMER ATT HJÄLPA ATT JAG SKA STÅ OCH SLÅ PÅ EN FJÄDERBOLL I EN TIMME?! MEN DET GÖR INGET FÖR JAG TYCKER DET ÄR EN ROLIG SYSSELSÄTTNING PROBLEMET ÄR BARA ATT JAG INTE HAR TID!! HALLÅ JAG BRYR MIG INTE OM VÄRDELÖSA BEGREPP OCH VAD ALLA GRAMMATIKFORMER HETER FÖR JAG KAN FAKTISKT SKRIVA OCH TALA ÄVEN OM DET KANSKE INTE VERKAR SÅ NU OCH JAG BRYR MIG INTE OM VAD ALLT I CELLEN HETER FÖR DET ÄR HELHETEN SOM SPELAR ROLL OCH JAG ORKAR INTE LÄRA MIG OM AP-FONDER JUST NU FÖR DET KÄNNS SÅ IRRELEVANT FÖR TILLFÄLLET BARA!!! ÅÅÅÅÅÅH

Hej

Idag har jag suttit kvar i skolan till klockan fem och pluggat som fan o fixat massa med elevkåren.
I morgon ska jag upp till fastlandet på begravning.
Blä.
Hejdå.

Caroline Påhlsson



Idag har jag varit med min vän Caroline Påhlsson. Jag önskar att ni alla någon gång får chansen att vara med henne. Hon är helt fantastisk.

Egentligen skulle jag till Linköping på utbildning med Miljöpartiet denna helg. Men jag har varit jätte sjuk och har inte kunnat åka. Tråkigt, men det har varit jätte skönt att bara vara hemma och bli ompysslad... :)

Nu ska jag hem till Benjamin! Kram och godnatt på er fina.

Visst är jag bra?

Igår tog jag bort mitt instagramkonto. Det var väl ett av de klokare besluten jag tagit denna helg. För fyfan vad mycket skit det var överallt. Jag följde bara människor som jag faktiskt bryr mig om eller tycker är roliga/intressanta, men ändå så var sidan mest full av saker som jag inte alls har lust att lägga tid på att ens bläddra förbi lite snabbt och ägna 5 sekunder av min tankeverksamhet åt. Det är bara finputsade fasader, ett sätt att marknadsföra sitt lilla liv, få det att se så bra ut som möjligt. För hur många bjuder på bilder när de ser ut som värst och skriver i bildtexten "HAHA se vad galet äcklig jag ser ut på den här bilden. PS; lägg märke till snorkråkan i höger näsborre."
Och nu tänker ni säkert att det är väl klart som fan man inte gör det? Och nej. Klart som fan man inte gör det.
Jag började se mitt instagramkonto lite som reklamen på tvn. Allt är egentligen lika fånigt och falskt, tråkigt och lätt att genomskåda.

Jag raderade mitt konto när detta visade sig så tydligt, då jag såg ett par bilder från ett läger som några vänner var på. På de bilderna log och skrattade alla medverkande (givetvis) men bara ett litet tag efter bilden laddats upp får jag ett sms från en av dessa vänner på bilden "allt här suger verkligen, vill bara hem. ligger för mig själv och gråter".

Och så ska ni få en liten dikt till detta som jag kallar "Visst är jag bra?"

Tvångsmässiga incheckningar på Arlanda Terminal 5. ”Bättre tjejmiddag.” ”Nytränad.” ”Bra fest.” ”Unnar mig en fika idag med fina vänner.”
Bilder på stela leenden i en framtvingad ”mysig” miljö.
Vad är det, om inte våra varianter av barnets teckning.
En vacker prinsessa i ett fint slott, en prins ute på äventyr.
Säg att den är bra?
En snygg bil, trendiga kläder, stor villa, nyrenoverat, ett framgångsrikt liv.
Allt egentligen för det lilla barnets önskan om att bli sedd.
Visst är jag bra?















Grimasen är en bra grej när man ska "bjuda lite på sig själv", för den ursäktar att man ser ful ut. "Man ser ju liksom inte sådär ful ut när man slappnar av... liksom."

Sen när jag går in på min blogg någon dag och ser denna bild jag nu laddat upp på mig själv och får lite ångest (även fast lampan som gör att ljuset i ena ansiktshalvan täcker min väldigt synliga finne), så har jag i mitt lilla undermedvetna lagt upp det så bra att jag bara kan rulla ner två inlägg, och där hitta en jätte snygg bild på mig själv och tänka att jag säkert alltid ser ut sådär med just den där porriga och oskyldiga blicken, de där välplockade ögonbrynen och just den där bruna, släta hyn.

Visst är jag bra?

Saga Markkula Björkman

Sommaren 2012, den sommar då jag övade på att misslyckas

Sommaren 2012 var ingen bra sommar. Nej, för mig var det faktiskt en jävla kuksommar. Nu i efterhand kan jag skratta åt mycket som hände, och jag ser också att jag lärt mig en otrolig massa saker. Men just då, haha fyyy vad jobbigt!

Sommaren 2012 var en period då jag misslyckades med väldigt mycket som jag tog för mig. Jag misslyckades på mitt sommarjobb, jag misslyckades med att nå mina mål, jag misslyckades med att sköta relationer som man borde, jag misslyckades helt med att vara den människa jag ville vara.

Sommarjobbet är ett roligt exempel. Jag har så otroligt många historier från den perioden då jag arbetade där, som kan vara till tröst för dig som tycker att du gjort bort dig eller misskött dig på din arbetsplats någon gång.
  Jag kan ju börja med att berätta att jag är en människa som är rätt virrig av mig. Jag tänker ofta på mycket saker samtidigt, är inne i min egna lilla värld ibland och jag är inte alls typen som "tar det säkra före det osäkra". De här personlighetsdragen ställer till det en himla massa för mig i olika situationer, samtidigt som dem också är med och skapar det som är bra med mig. Benjamin brukar ange dessa egenskaper som de främsta orsakerna till varför han älskar mig. Han tycker det är charmigt... och ja, kanske kan det vara lite charmigt - men det har absolut satt mig i en hel del jobbiga lägen.
   Första arbetsdagen tillexempel. Jag arbetar på Glassmagasinet, glassbaren med flest smaker i hela europa. Jag har fått en kort introduktion om vart det nödvändigaste finns och hur kassaapparaten fungerar och det är meningen att jag ska sätta igång och börja jobba direkt. Grejen är bara den att jag sällan har turen på min sida och samma dag så är det någon typ av event i närheten och helt plötsligt kommer maaaassviiis med människor. Hela hallen blir full och eftersom att de hade förväntat sig en lugn dag är det för få anställda där för att ta hand om allt. Alla blir skitstressade och jag blir tvungen att kasta mig in i jobbet direkt, utan att veta mycket.
  När jag snart får en beställning på en mjukglass istället för kulglass så blir jag rätt osäker på hur jag ska lyckas göra en sådan. Jag tittar mig runt omkring och ser där en vit maskin med en knapp och tänker "ah, det där måste vara mjukglassmaskinen!" Utan att fråga mina stressade arbetskamrater som springer runt och är allmänt otrevliga av all stress, så sätter jag en bägare under och trycker några gånger på knappen. Ut kommer det vita, fluffiga och lägger sig i bägaren. Jag tycker att glassen känns en aning lätt men tänker inte mer på det och tar betalt av farbrorn och är precis på väg att ta nästa kund när han plötsligt börjar gorma  "FYFAN DET HÄR ÄR JU GRÄDDE!!!!"
Många i kön asgarvar, några muttrar bittert och chefen blir galen, ber sååå mycket om ursäkt för mitt misstag till gubben och väser när ingen ser i mitt öra att "det där gör du fan aldrig om!". Nej, inte just det misstaget. Men fler blev det.

Ett annat personlighetsdrag hos mig som ställde till det för mig i jobbet var att jag själv inte alls är särskilt knusslig. Jag är rätt nöjd av mig, tänker som ex"att lite skit rensar magen" och förutsatte, innan erfarenheterna jag fick från jobbet, att alla tänkte likadant som mig.
Dem här jävla mjukglassarna. När jag väl lärt mig vilken maskin som var vilken, så började jag servera kunderna min mjukglass, bara det att dem mjukglassar jag gjorde var fruktansvärt fula. Dock så tänkte ju inte jag på det här eftersom att jag skiter själv i vilket, glass är ju till för att ätas? Kunderna och chefen var var istället dem som bekräftade min talanglösa behärskning av mjukglasskonsten. Chefen förbjöd mig tillslut att göra mina egna mjukglassar när ett par tjejer som fick mina små speciella konstverk (i ett försök att tillverka dem med omsorg) bara skrattade och gick därifrån med glassarna stående kvar på disken. Jag studerade mina sista mjukglassar, den ena var mest en klump och den andra var hög och liksom hängde som ett uppochnervänt U uppe på toppen.

En annan gång när jag serverade kulglass i bägare till en dam så föll en lite för löst sittande glasskula ned på disken där bägaren stod. Snabbt plockade jag upp den med glasskopan och la tillbaka den i bägaren. Jag tror nog aldrig jag fått en så äcklad blick tidigare. Köparen bara stirrade på mig utan att säga ett ord och när hon tillslut förstod att jag inte alls fattade varför hon tittade så äcklat på mig, utbrast hon "Men hallååå!? Tror du ärligt talat att jag tänker äta den där nu?!? Du får göra en ny!" Jag kunde inte förstå alls vad hon menade, men när hon pekat på denna äckliga glasskula ett par gånger, gick det upp för mig att 3 sekunders regeln visst inte alls var ett motto alla tyckte var okej..
  En annan gång slog jag fel i kassan, 10.000 kronor fel tror jag, om inte 100.000. Minns inte riktigt. Den dagen hade jag varit ute i solen hela dagen och inte druckit något vatten. Jag var helt borta i huvudet och var super seg. Chefen skickade hem mig, kokande av ilska.

Min sista arbetsdag jobbade jag i 8 timmar. Det var helt galet varmt och det hade varit fullt på glassbaren hela dagen. Inte en minuts paus. Jag fick inte ens dricka ett glas vatten. "Det ser inte bra ut för kunderna", löd argumentet. Sista två timmarna höll jag på att svimma och när jag sen på kvällen kom hem hamnade jag på badrummet och låg och spydde halva natten av att jag var så utmattad.
  Dagen efter sjukanmälde jag mig, men fick då hotet att "om du inte kommer får du sparken!" Då sa jag upp mig.
Jag tror att både jag och min chef i slutändan mådde betydligt bättre av det beslutet.

Dessa misslyckanden är definitivt erfarenheter som jag fått ut något av. Antingen har de blivit ett par roliga minnen eller så har de blivit små lärdomar av dem. Sommaren 2012 blev i alla fall sommaren då jag övade mig på att misslyckas!

Utdrag ur manus till sommarpratet

I somras så var det ju tänkt att jag skulle sommarprata på Radio Gotland. Jag fick erbjudandet i April förra året och blev helt galet jävla glad, tackade självklart ja och lovade mig själv att skriva "världens bästa sommarprat"... Jag höll inte alls vad jag lovade. Jag kom inte ens till inspelningsstudion. Istället meddelade jag Radio Gotland bara några dagar innan jag skulle spela in mitt radioprogram att jag inte skulle klara av det. Jag hade inte alls blivit färdig med mitt manus, hade inte alls energi att färdigställa det, hade inte alls ork med någonting. Just då kändes det väldigt jobbigt, såklart. Jag hade ju haft så höga förväntningar och var helt säker på att jag just slösat bort mitt "livs chans". Men nu i efterhand kan jag nästan se meningen med att det gick som det gick. Jag hade ju inte tackat nej om det inte var det jag faktiskt behövde. Plus att jag inte alls mådde bra, och manuset hade antagligt tagit sin form mycket utifrån den sinnesstämning jag hade när jag skrev det. Jag tror inte resultatet hade blivit särskilt bra, helt enkelt. Men vilken tur att jag fick erbjudandet när jag fick det, där i April någon gång. Under den tiden mådde jag verkligen skit, och det var just det erbjudandet som väckte lite hopp i mig och som gjorde att jag kände att jag hade något att kämpa för. Det var viktigt för mig just då.

I vilket fall, så har ju det jag faktiskt hann skriva inte blivit visat för någon, så jag tänkte att jag kunde publicera ett litet utdrag ur mitt manus här.

Var goda
__________________________________________________________


"När jag hörde de där kvinnorna på caféet döma ut den 19 åriga gravida granntjejens blivande liv som mamma till en tragedi, refererade jag direkt till min egen uppväxt. Inte för att det var en tragedi, tvärtom snarare. Däremot så ingick i min uppväxt allt det som dem ansåg vara så tragiskt.
Mina föräldrar var båda unga när de fick mig, ingen av dem hade något bra jobb och självklart bodde vi i en trång liten etta, svårt med att få räkningarna betalda. Man skulle nog faktiskt kunna säga att vi var fattiga. 
 Så tragiskt, tycker vissa. Att låta sitt barn växa upp i fattigdom, så otryggt. Kan inte vara bra för barnet.
   Men för mig har uppväxten i ekonomisk fattigdom varit nyckeln till en enorm annan typ av rikedom - kreativiteten.
  Precis som de flesta andra barn, älskade jag pannkakor. Mamma och pappa brukade skrapa ihop de sista pengarna de hade för att köpa ingredienserna till att kunna få ihop en pannkakssmet, men sen tog pengarna slut, vilket innebar - ingen sylt. Sylt till pannkakor är ett måste. Så då fick jag och mamma minsann ge oss ut för att leta reda på lite sylt.
”Nu ska vi ut på syltjakt” berättade mamma. Så med de lite för stora stövlarna jag ärvt av en vän och med mamma i handen stampade jag iväg mot den lilla skogen ganska långt ifrån vår lägenhet i förorten Hässelby utanför Stockholm. Jag var lycklig, väldigt lycklig, när jag gick där med mamma i handen och sjöng låtar jag lärt mig på dagis, hoppade i vattenpölar så att vattnet stänkte åt alla håll, tittade på alla småkryp som sprang över vägen. Ibland blev jag trött i mina tunna, korta ben och då satte jag mig och vilade på marken. Sedan pinnade jag tålmodigt vidare mot målet, sylten.
  I skogen fanns fullt av blåbär och jag och mamma plockade burkar fulla och tog med oss hem. Där kokade vi ihop en egen sylt, och oj vad gott det var efter att ha kämpat så för att få ihop den där sylten.
  Annars åt vi mest makaroner. Pappa brukade alltid måla fina figurer av ketchup på tallriken. Stora, fina hjärtan. ”Det är för att du är ett litet kärleksbarn, Saga.” Sa dom alltid.
När jag önskade mig ett stort barbiehus till mina dockor i julklapp byggde mamma och pappa ett eget, det finaste man kan tänka sig. De kaklade om badrummet med mammas farmors gamla paraplyställ som gick sönder, jämnade ut golvplankorna med vykort och ibland på nätterna brukade vi åka till Hässelbys soptipp och planka in för att ta gamla möbler som vi sedan tvättade och målade om för att kunna ha när vi flyttat till lite större. Vi köpte nästan alltid begagnade klädesplagg från olika loppisar eller auktioner och ibland såg jag nog rätt tokig ut i mina kläder. Men mamma berättade för mig att jag var en liten skönhet, och att en sann skönhet kan gå klädd i en potatissäck och ändå vara vacker som solen. Så jag skämdes aldrig för hur jag gick klädd, tänkte inte ens på det. Jag var ju super fin. 
  Jag fick lära mig att det finns massa olika sätt att få det man vill ha, bara det att man måsta vara lite kreativ. Jag blev tvungen att lära mig att hitta lösningar, tänka stort. Allt går,  men vägen dit och resultatet kanske inte alltid blir som man tänkt sig från början.
  Utan att förstå det då, formades grunden till den världsbild jag har nu..."

______________________________________________________________

Saga Markkula Björkman


En annorlunda terapi

Jag älskar onsdagar. Vi börjar med psykologi, sedan har vi svenska och efter lunch har vi kommunikation. Tre av de absolut roligaste ämnena. Sedan slutar vi dessutom redan vid ett så man har så mycket kvar av dagen.
  Just idag så hade jag ett kort möte med elevkåren där vi gick igenom lite grejer och sedan gick jag faktiskt direkt hem. Skönt. Den där grejen att man kunde gå hem när man slutat skolan förstod jag inte förrän jag träffade Benjamin i slutet av nian. Jag har alltid, sedan det att jag blev tillräckligt stor att hitta på saker efter skoldagens slut, haft massa saker för mig. Det fanns liksom inte i min tankebana att man faktiskt, någon dag, kunde gå direkt hem när man slutat. Det var inte något alternativ. Men Benjamin introducerade i alla fall mig för detta och det var som att en ny värld öppnade sig för mig. Ofan. Det kan man ju också göra?

Jag har kommit på en sorts terapi för mitt inre. Denna är att jag skalar minst ett granatäpple varje dag. Det är bra för jag har lätt att hålla igång den här terapin. Dels för att granatäpple är bland det godaste jag vet och dels för att pappa köper hem det så att det alltid finns på lager. Han har nämligen en extrem rädsla för döden, och så har han tydligen läst att granatäpple minskar risken för prostata cancer. Därför finns det alltid hemma, pappas dödsrädsla ser till det.
  Själva terapin är att jag sitter där och skalar, avskiljer kärnorna så fint och noga från skalet som jag kan, och bara koncentrerar mig på det jag gör. Jag sitter liksom inte och tänker på en massa annat som stressar upp mig, utan lägger all min energi på detta granatäpple. Och efter får jag ju käka upp allt gott, så jag vinner bara på detta.

Ja, är man student och pank och inte har råd att gå på dyra yogakurser och grejer så får man väl vara lite kreativ och hitta en annan väg.

Ikväll ska jag till skolan och berätta för de blivande ettorna om min skola och mitt program. Skojskoj.

Ciao


Saga Markkula Björkman

Autocorrect


När jag var liten hade jag ett, ibland allvarligt, problem. Då och då fick jag nämligen sådana skrattanfall att jag tillslut tappade luften och svimmade. Som tur är har jag vuxit ifrån det nu. Dock när jag läser dem här, vilka jag plockar fram ibland, blir jag påmind om hur det kunde kännas när jag var liten och hade de där skrattanfallen.














Se den


Du är inte trasig, behöver inte fixas

Kapten Röd – Trasig

Eey, eey, eey, eey

Du är inte trasig, du behöver inte fixas
Låt dom inte lura dig att tro din klocka tickar
Nej dom vill få ditt självförtroende att svikta
Så du ska ge dom pengar för att klippa och klistra
Vägen till lycka kommer aldrig vara sicksack
Man hittar mera fel och börjar sjunka som en kvicksand
Så när dom säger vi ska titta
och härma våra förebilder svarar jag dom vilka
Jag ser inga på TV och jag ser inga i riksdan'
Dom säljer livet så det är inte dit vi siktar
Så vi slutar aldrig bränna upp deras artiklar
Med människan ska man aldrig mixtra

Du är inte trasig, behöver inte fixas åhnejnej
När priset går upp kommer själen gå ner
Du är inte trasig, behöver inte fixas åhnejnej
Du kan sluta o leta det finns inga fel

Du och jag tittar nog i olika speglar för jag kan inte se vad du menar
Annars måste dina speglar va skeva för smala ting verkar bli breda
Å men jag vet det är inte konstigt att man tvekar
Ingen kan fly när idealen bara ekar
Kraven finns där vart man än vänder
Att du inte duger är signalerna dom sänder
Modetidningarna bara sprider trender
Som inte passar människan så folk mår sämre
Ändå undrar alla vad det är som händer
När vissa väljer svälten

Men du är inte trasig, behöver inte fixas åhnejnej
När priset går upp kommer själen gå ner
Du är inte trasig, behöver inte fixas åhnejnej
Du kan sluta o leta det finns inga fel

Vad snackar dom om, vad snackar dom om?

Kapten Röd – Trasig


Det är helt fantastiskt hur jag ibland när utseendefixeringen och det dåliga självförtroendet tar överhand, bara genom att lyssna på den här låten, kan börja tro på hans ord och glömma problemet för ett tag.
  Hoppas den kan hjälpa någon av er likt den hjälpt mig.

Kram
Saga Markkula Björkman

Glöm förfan aldrig bilbältet.

Ett vanligt sökord som tydligen ger träffar på min blogg är ordet "bajs"...? Ett tjugotal människor som sökt på detta och därmed hittat in till min blogg. Känns ju lagom lattjo.

Länge sedan jag var inne på blogger. Egentligen har jag hur mycket som helst att skriva om, men det är så mycket som hamnar före. (Rent retoriskt sett är det inte alls särskilt fördelaktigt att få sin publik att känna sig bortprioriterade...) Nu loggade jag i alla fall in och insåg att jag fortfarande har en hel del trogna läsare. Om det ursäktar min frånvaro och mitt underskott på fräscha inledningar, så skulle jag vilja tala om att det gör mig väldigt glad.

Kanske får jag lättare ert medlidande om jag talar om att jag denna helg spenderat större delen av min tid liggandes i en säng och flera timmar på akuten på grund av en bilolycka i fredagsnatt? (Pathos). Jag vet, ytterst osmakligt att be om sympati på detta vis, man förväntas liksom smyga mer med det. Lite mer "Åh, jag känner mig verkligen så himla ful idag...." och räkna med att mottagaren svarar med ett "guuud nej, du är ju så himla fin!!!!!!!!!!". Detta smygande är egentligen ineffektivt eftersom att syftet nästan alltid är, trots att det är förtäckt, uppenbart. - Du vill ha bekräftelse, sympati, en liten egoboost.
Så jag väljer istället att vara rättfram. Ni kommer ändå se igenom det. Jag behöver lite sympati. Lite medlidande från den stora internetvärlden, som jag dock tyvärr tycker mig allt för sällan se människor använda för att skriva fina saker till andra. Kanske grundar sig mitt tillfälliga, och helt säkert återkommande, behov av lite medlidande även sig i att mina senaste kommentarer på bloggen var:
"tycker du kan flytta härifrån till Nordkorea eller Iran du har inget i Sverige att göra."
"din artikel stinker skit.""Det verkar mycket intressanta gavaziareb vänner facebook", postad av "Bolibompa spel".
Denna sista kommentar är ju egentligen rätt charmig. Men när jag är på det där humöret att jag tycker att allt jag gör är dåligt, och när någon annan dessutom påpekar lite detsamma, så kan jag bli otroligt lättstött och förbannad när någon säger obegripliga saker istället för att ge mig det stöd som jag tycker att jag förtjänar (haha..). 


I vilket fall. Förutom det att jag söker lite sympati så vill jag komma med ett tips, ett tips som må låta fånigt men som faktiskt räddade livet på mig och mina vänner i Fredags. GLÖM FÖRFAN ALDRIG BILBÄLTET!!!! Vilken sträcka ni än ska åka, hur proffsig föraren än är (föraren jag åkte med är folkraceförare) och hur socialt obekvämt och pinsamt det än är att fråga den snygga bilägaren "var är bältet någonstans? Jag kan inte hitta det." Det är så jävla värt det om det skulle hända något.
I Fredags var en av mina vänner så otroligt nära på att skita i bältet, bara på grund av att hon inte orkade leta efter det. Men jag grävde fram det och hon spände fast sig. Hade hon inte gjort det, hade hon antagligen fem minuter senare flugit ut genom framrutan. Mörkret skymde nämligen förarens syn, han såg korsningen försent, drog i handbromsen så att bilen fick slir, hamnade först ner i ett dike sedan snurrandes flera varv ut på vägen för att sedan volta och hamna på taket bara ett par meter från träden som skulle kunnat krossa bilen. Bilen gick givetvis sönder, men bältena skyddade oss och alla i bilen klarade sig helt otroligt endast med sträckta nackar, lindrigt värkande ryggar och ett par blåmärken. 

  Evigt tacksam är jag till allt vad jag tror på. Det är helt fantastiskt att det gick så bra som det gick.
Så helt ärligt. Jag ber er, för er egen skull, att alltid sätta på bältet oavsett omständigheter. Glöm förfan aldrig bältet.

Min lillasyster springer just nu runt i lägenheten, endast iklädd trosor och mina klackskor och imiterar mig med en fånig röst. 

Och så blev det här inlägget som vanligt så långt att flera läsare säkert redan på förhand sket i att läsa. Det är osmart, Saga. Måste börja dela in inläggen bättre.

KRAM till er!
Saga Markkula Björkman